20.02.2016 22:59
Vi har varit här i 4 veckor nu. Det är som att gränsen mellan uttråkad och galen är hårfin. Vi bryr oss inte längre. Vi tar varandras mat och vaknar upp i fel sängar. Vi har det helt enkelt as bra. Vår personliga sfär finns inte längre på samma sätt. Våra rum är våra. Där går man bara in om man får. Men annars så är vi mitt upp i varandra hela tiden. Så fort man känner för lite egen tid går man in till sig. Man kommer ut ganska fort för det blir väldigt långtråkigt att vara själv. Då har vi hellre tråkigt ihop, i en hög på golvet framför tvn.
Jag fick höra igår att en av mina favoritpersoner i hela världen va så stolt över mig. Jag blev så glad så jag börja gråta. Det har varit en jävla uppförsbacke hit. Som att startsträckan var helt enormt överflödigt lång. Men jag är glad ändå, att det tog den tid det tog. För annars hade det inte blivit så här bra. För jag mår bra, jag mår jätte bra. (inte föör bra, så det slår över) utan bara jävligt bra.
Det blir mycket praktik för oss. Vi börjar med 3 veckor i borås och sen ska vi hem och göra praktik på andra ställen. Jag har fixat min valfria långa på 10 veckor och jag har fixat hundpraktik. Måste söka lite sommarjobb också. Inget av det känns tungt. Inget av det känns som K2. Utan det känns rimligt och fantastiskt normalt. Jag är normal. Jag är inte handikappad. Jag är inte mindre kapabel till saker bara för att min hjärna spökar. Tvärt om. Jag är riktigt duktig på det jag gör. Jag kan visst. Massor! Och jag tycker det är helt okej att få ha de självförtroendet för jag har inte haft det på fler år. Jag behöver inte min 9 + timmar sömn längre. Klart jag tycker om att sova när jag är ledig. Jag har varit uppe till mitt i nätterna utan att världen går under dagen efter. Jag har druckit öl och shots och den enda ångesten jag har fått var när vi trodde att Securitas kom. Jag växer, och blir stor. Jag kommer känna mig lagom nöjd med livet när jag ska fylla 28 år. För jag gjorde nått, för mig själv. Jag lyckades, för mig själv.
För nu är jag mig själv..