Alkohol

Jag har varit ganska motsträvig när det gäller alkohol, jag vill också ta ett glas vin, slå klackarna i taket och ha så där svinigt roligt… Eftersmaken är fruktansvärd. Jag kan inte dricka alkohol. Jag tycker om att ta ett glas vin till maten. Eller en öl på puben. Men jag måste sluta med det nu, helt. Min hjärna samarbetar aldrig med mig efter att jag har druckit. Ibland behövs det inte mycket för att ångesten ska lägga sig som en blyhjälm dagen efter. Det är inte värt det länge. Jag vet också att mina mediciner inte samarbetar med alkohol vilket gör det ännu värre. SÅ det finns en miljon anledningar till varför jag inte ska dricka, men jag glömmer dom lätt förens det har gått för långt.

Det är inte värt det, alls… Så nu inför jag en massa vita dagar, en massa fina stunder utan ångest. Jag har alltid sett den sociala biten med alkohol som ett tecken på att jag är normal. Att jag också kan. Men det har blivit som någon slags av självmisshandel. Jag mår piss dagen efter, min kropp säger verkligen ifrån. Jag måste växa upp och lyssna mer på den. Jag missar inget, jag vet det. Så nu tar jag ett till vuxensteg och säger nej till alkohol, jag mår bättre utan den och just nu vill jag må så bra som jag kan..