16.11.2015 15:09
En av det absolut värsta med att vara bipolär är den brist på sömn som man väldigt ofta får uppleva. Det finns inga regler för allt du kan göra för att få sova. Jag har ett mindre apotek här hemma. Jag har alla möjliga tabletter och droppar, det är som en ström av mediciner som aldrig lämnar kroppen. Så, jag bestämde mig för att fasa ut det tyngre medicinerna jag har. Jag ville vakna upp på morgonen och känna mig som en levande människa istället för den halvdöda, påverkade, mitt i mellan människan jag är med alla dessa tabletter i kroppen. Jag sparade en medicin, jag vet att jag inte kan ta ut allt på en gång. Och det har gått bra, jag har vaknat och mått jätte bra, det kan ta lite längre tid att somna men det har inte gjort nått. Tills nu... Jag kan vara hur trött som helst men somnar inte alls. Jag somnar runt 5-6 på morgonen och allt blir fel. Det är ett ständigt pussel av kvällsrutiner, ljudböcker, frustration, mediciner, bolltäcke, och så alla dessa tankar. Man kan bli galen för mindre. Och allt handlar om att jag ska få sova, sova 8-9 timmar och vakna upp så där sprallig och pigg som jag kan vara. Jag föröker att inte tappa fattningen, jag försöker intala mig att det är fas just nu och att det går över, ikväll får jag sova. Det är lungt, inget att stressa upp sig för. Men jag tänker inte ta mina sömntabletter och lugnande. Jag kan fixa det här ändå. Men, frustrationen och känslan att man tappar dagar på allt det här gör att alla medel är tillåtna. Bara jag får sova! Vetskapen om att sämre sömn påverkar mitt mående stör mina nätter, för mina tankar och funderingar kan jag inte stoppa och helt plötsligt har jag förlorat timmar av sömn och allt börjar om igen..