Ensamhet..

_{Ibland känner jag mig ensam, på ett socialt och känslomässigt sätt. Jag känner mig ensam i mina tankar. Jag är normalt fungerande, oftast.. Jag vill ha barn, jag vill ha ett eget hushåll, jag vill ha en man som inte ser mig som en sjuk människa utan som en jämlike. Jag vill att mina vänner ringer när dom har det tufft, och inte tänka " nä, men Mia har så mycket med sig själv ändå". Jag är en vuxen kvinna. Jag kan sortera känslor som alla andra, jag kan lyssna och ställa upp som alla andra. Jag tror ibland att det är folk runt omkring mig som gör mig sjukare än vad jag är. Missförstå mig rätt. Jag tänker inte förmildra min sjukdom, men jag tänker heller inte låta den ta över mig. Visst, jag kan uppfattas som lite halvgalen ibland, ibland vill jag inte kliva ur sängen, men.. Jag är inget psykfall. Jag kommer klara av att skaffa egna barn, ingen tvivel alls. Jag kommer kunna plugga ett år utan att bryta ihop. Jag kan kliva upp 7 varje morgon för att kunna gå i skolan eller jobba. Jag är vanlig. Jag har under ett svagt ögonblick i mitt liv total nekat min bipolaritet, jag har till och med ifrågsatt min läkare om diagnosen bara för att få den ogjord. Bara för att jag inte ville bli plaserad i ett fack. Så, ibland känner jag mig ensam i mina tankar, jag är så mycket friskare än vad folk faktiskt tror. Nu säger jag inte det här för att jag mår "för bra" och är påväg in en manisk period utan jag säger det här för att jag börjar känna mig en aning desperat och frustrerad. Släpp den sjuka Mia för en stund.. I januari flyttar jag ner till västkusten ett år. Jag ska plugga, vara ute i naturen, träffa massa nya människor och jag ska få vara mig själv. Utan psyk stämplar och sjukdomsdoft. Jag ska få vara vanliga Mia med en tvist..}