Nyanser

Det värsta som finns, romantiseringen runt psykisk ohälsa. Jag kanske drar det här en aning för långt nu men, i böckerna om den dominanta Christian Grey får vi följa en undergiven Ana hur hon får kontakt och börjar dejta en vansinnigt rik affärsman som har en liten förkärlek för det mer extrema sexlivet. Det är ganska vågad bok, egentligen. Den är frispråkig och ganska ja, den boken kan man diskutera i oändlighet. Det jag stör mig på är att denna Mr Grey, som förmodligen lider av diverse bokstavskombinationer och diagnoser på nått sett målas upp som denne lite extrema man. Boken, fifty shades of grey,  rakt översatt, femtio nyanser av grå. Dessa femtio nyanser är enbart femtio nyanser av diagnoser. När Ana säger med så mycket kärlek i rösten ”mina femtio”. Killen är ju helt uppenbart skadad av ganska mycket. Det hela målas upp som en erotisk kärlekshistoria och det enda jag väntar på i sista boken är, när får vi veta vilka mediciner han tar? Jag kan intyga att mina nyanser är klart fler än femtio, och då går ändå jag på ständiga mediciner, jämt. Att ha alla dessa nyanser är extremt påfrestande för alla. För mig som har dem, såklart. Men alla runt omkring mig drabbas också. Min diagnos skulle inte försvinna för alla pengar i världen.  Han är Mr Grey, jag är Miss Rainbow…

På tal om alla dessa nyanser. Jag har varit uppe Hälsingland hela helgen. Det är så kul att åka upp dit och träffa hela släkten när man mår bra. När man kan sitta med någon, ha en konversation och få säga – Jag mår jätte bra just nu, det känns så himla skönt.                                                     

Men, hur bra mår jag egentligen? Jag säger att jag mår bra, jag tycker att jag mår bra men mina muskler i mitt leende gör lite ont. Som att jag har tvingat dit dem. Missförstå mig rätt, jag mår bra. Jag har inga självmordstankar, jag tycker inte att världen vore en vackrare plats om jag inte fanns. Jag gråter inte heller hela tiden och jag har inte så mycket ångest. Men vad är det då? Jag vet inte, jag kan inte svara på den frågan. Jag känner mig själv, alla vrår, alla nyanser men när jag mår som jag mår nu, då kan jag inte förklara det. Jag blir lättretlig. Jag vill bli lämnad ifred fast jag inte vet varför. Jag är trött, så in i helvete trött. Fast jag sover inte. Jag är inte deppig, jag heller inte hyper, Jag är lite mitt i mellan, fast inte vanlig. Ni ser!!! Det går inte att förklara. Det här är absolut den svåraste nyansen jag har. Jag vill gråta, fast det känns löjligt för jag har inget att gråta över. I alla fall inte över nått jag inte kan ändra. Jag har gjort om i min kvällsrutin. Inatt ska jag banne mig sova. Annars checkar jag in en natt på hotell så jag kan göra absolut ingenting och sova när jag vill..