jag har ganska mycket som händer i mitt huvud just nu. Eller, ja.. det har varit några jobbiga veckor. Jag har sjunkit i litiumkoncentrationen. Det är en skala mellan 0.1-1.. Jag har stenkoll på den. Jag mår bra när jag ligger på 0,7-0,8.. Efter litiumproverna i Juni låg jag nere på 0,5. Jag är lite av ett kontrollfreak, i mina öron rimmar det illa. Jag ska inte ligga så lågt. Men jag blev lugnad av läkaren som sa att det inte gjorde nått. Han ljög.. Alltså han ljög inte med flit, ett mindre kontrollfreak hade förmodligen lyssnat. Jag gjorde också det, med det gnagda i bakhuvudet ändå. Så, när jag hamnade i magsjuka i 2 veckor alldeles nyss så, dum som jag är plockade jag inte ut litiumet som jag borde gjort. Tänkte att min koncentration låg skyhög. Kommer in på akuten, jag har ett värde på 0,3............. Ännu lägre? WTF? stämmer inte alls... 

Sen kom manin! lite som ett brev på posten. Jag är väldigt sällan manisk så jag kan ibland tycka att det är lite skönt att få vara det, lite extra av allt ett par dagar. Nja.. det höll i sig längre än jag hade velat och jag kände själv att min sprallerkropp kan jag inte riktigt kontrollera just nu. Då blir manin inte så värst angenäm tillslut. Det är som att min hjärna tänker så fort, och att jag pratar fort, gör allt lite fort. Mina skämt blir elaka istället för charmigt gulliga och min ironi tappar det ironiska och folk tror att jag är as dryg egentligen. Btw, jag är inte det, det är bara manin som fuckar upp allt. SÅ, ringer kära läkare, han kollar på provsvar och ber men genast att öka dosen. Jag ökar alltså en litiumdos jag har haft i 4 års tid. Varför skönk koncentratet? Varför måste jag nu peta starka benzo? Varför måste jag nu börja med sömntabletter? IGEN? 

Jo, för att jag tappade min balans. Balans är A-O. Allt bygger på min balans i kroppen. Vid rätt balans så är jag frisk. Hårt studerande skit frisk 28 åring. Vid obalans har alla de bra faktorer som jag byggt upp så länge totalt tappat sin funktion och jag står här med en trötthet från helvetet, för litium gör så när man ökar. Jag står här med en annan trötthet av benzon och sömntabletterna. Min obalans gör mig ofantligt trött. Och nu menar inte jag lite seg på morgonen trött. Utan totalt jävla utpumpad trött. Spärra upp ögonen med tändstickor trött.  Men, på nått sätt så lyckas jag, ganska bra ändå.. Jag fick migrän förr veckan. Det borde inte ha förvånat mig så mycket med tanke på obalansen. Men annars så sliter jag 8-17 som alla andra. Jag är glad och trevlig (inte mani trevlig). Jag är effektiv på jobbet (lite mani effektiv), jag dricker ett par koppar kaffe om dagen, det gör liksom inget när jag tar sömntablett på kvällen. Jag har ställt mig i kö för ett nytt tygndtäcke. Jag flyttar runt på helgerna, oftast till Gustavsberg. Jag får inte alls samma panik längre över saker. För, jag hittade min balans förut, jag vet hur den ser ut och jag vet hur den känns.. NU gäller det bara att hitta tillbaka till den.

Jag och mamma pratade om det här för ett par dagar sen. På mitt jobb har dom alltid nybakade fikabröd och bullar och tårtor och så, varje dag. Jag har aldrig gillat att äta sånt, det är hyfsat gott men jag dräglar inte. Vi kom på varför. Socker gör att man får en snabb höjning, en rejäl sockertopp. Sen helt plötsligt så kraschar man, då sjunger sockret jätte fort. Vad händer i kroppen? JO, obalans. Där av att jag inte tycker om de, för jag vill kunna bibehålla min egna balans utan att sätta dit socker och förstöra den ännu mer. Alltså har min kropp lärt sig, att äta socker är dåligt för min balans och hälsa så då har kroppen helt enkelt sagt åt min hjärna - Håll dig borta från godsaker, behåll balansen. 

Fiffig kropp jag har ändå, ibland.. Den har sina stunder… 

För i ärlighetens namn så ska jag absolut inte klaga på min kropp. Visst, den är en pest och pina att aldrig få känna sig helt 100, att jag väldigt ofta har nått litet som skaver nånstans i bipolär huvudet. Men annars så har jag kommit så långt nu i min sjukdom att jag kan kontrollera den i stora drag. Att jag kan anpassa mitt liv efter balansen. För balansen det är det viktigaste jag har..

Ja, jag har blivit sämre på kärlek. Jag skriver inte ens om de. Typ, det finns inget kvar här inne som bevisar att orden finns kvar, eller känslan. För jag är i det ögonblicket nu att en partner skulle vara så sjukt jobbigt. Att vara kär i någon skulle liksom förstöra min vibe. Att jag skulle tappa ansiktet typ. Eller inte hitta mig själv om jag släppte taget.

Jag vill kunna sätta ord på alla känslor om kärlek sådär som jag kunde förut. Men jag tror att anledningen är att jag har släppt så många känslor på sistone att jag inte ens känner ett behov av skriva ner det lilla jag har. Jag trivs så väldigt bra med mig själv just nu också, jag gör vad jag vill.

Sen jag flyttade hem igen så har jag känt ett väldigt behov av en egen lägenhet. Vilket kan vara svårt för folk att förstå ibland. Men, sanning är den att jag är 28 år och väldigt vuxen. Som en vuxen 28 åring så kräver jag ett eget hem. Jag vet att ekonomiskt så är det omöjligt just nu, men så fort jag kan kommer jag att hitta en lägenhet. Jag ska gå klart skolan bara, sen är det min tur. Jag längtar lite smått ihjäl mig. Känslan bara att komma hem till sitt eget. Det kommer bli magiskt.

Jag börjar min tredje praktik nästa vecka, det ska bli sjukt kul. Jag ska vara på en gård i Kilafors. Har pratat med dem som har gården och dem verkar vara helt sjukt snälla människor. Jag får bo på gården i veckorna och hos mormor och morfar på helgen. Det ska bli så väldigt skönt att komma iväg och uppleva lite riktig svensk sommar. Bland korna och djuren mitt i Hälsingland.

Jag är väldigt nöjd med valet av min utbildning. Jag trodde att vissa praktiker skulle bli sjukt tråkiga men såhär nu när jag gjort iallafall 2 av dem så känns det bara såå bra!

Jag har säkert haft tur som hamnat på så bra ställen också, men jag njuter av varje sekund!

Så här klockan 03:20 en måndagsnatt så kommer man på sig själv att se fruktansvärda tv serier från USA med all sköns jävla skit. Men ibland så drar dom till med en moralkaka som fastnar till och med på mig. Jag måste städa ur mina demoner. Jag måste rensa hela skiten. För man kan inte leva såhär, tänka ¨tänk om¨ hela tiden. Det är slut med det är nu. Alla märken efter olika personer sitter som ett andra skin på mig. Jag kan inte ha det så, det ser förjävligt ut och det är obekvämt. Nu ska jag rensa bland männen i mitt liv. För det har blivit ett par jag liksom alltid återvänder till i mina tankar. Eller det finns en speciell som jag har fastnat länge, för länge nu. Vet inte alls hur många år jag är uppe i nu (8)…

Det blir som slaggprodukter i hela kroppen. För jag kan inte sluta tänka på det. Och så fort jag gör det så tankar jag på mer och mer slagg. Jag vet själv att jag gömmer mig bakom allt det där. Jag gömmer mig bakom det och sen hoppas jag. Måste sluta, omedelbart! Jag kommer aldrig kunna känna mig sådär ren och fri om jag inte gör det. Jag arbetar hela tiden för att förbättra mig själv. Det har varit så renande att få åka hit och bara vara jag. Jag längtar tills det är över, så jag kan jobba, skaffa egen lägenhet.. Vara bara jag. Men tankarna besudlar mig, sjukt otrevligt ord, men dom gör det. För jag kan inte slappna av riktigt. Jag kan inte riktigt vara jag.

Jag ska rensa bland mina demoner, sluta vara rädd, börja arbetet med att få mig själv att förstå att jag duger, som jag är.

Hela första långa perioden är slut om 3 dagar.. Eller 2, beror på hur man ser det. Sen drar vi till Borås och har praktik i 3 veckor. I slutet av maj är jag hemma igen. I mitt Stockholm och jag kommer få en fantastisk sommar. Den här tiden har blivit den viktigaste tiden i mitt liv. Efter diagnos.. Jag står på egna ben, jag pluggar nått som är fantastiskt, jag utvecklas, jag har massa nya helt underbara fantastiska vänner här. Ni är anledningen till att jag inte gav upp när det blev svårt. Jag har blivit nån här.

Jag vågade, och bara för att jag vågade och visade mig själv att jag klarar av att göra saker, för mig själv, långt hemifrån, så kommer det här bli någon slags dominoeffekt. Jag älskar er, familjen, men jag har upptäckt att jag kan fungera utan er också. Att jag visst kan saker. Det är nått som är helt fantastiskt. Frihet.. Ingenting är omöjligt. Man måste bara våga, och släppa taget.

Så, nu är det dags för mig att släppa taget om mina demoner.

Jag hoppas ni får ett fantastiskt liv

Jag skrev ett brev innan det här. Det står ungefär den totala motsatsen till det jag precis skrev. Men jag hoppas att du aldrig får läsa det. För när du väl gör det, då kommer det vara försent..

Sov gott!

Försäkringskassan………….. Dom är liksom i en klass för sig. Jag har själv haft en långt ¨förhållande¨ med dom i flera år. Det började bra, som alla förhållanden. Vi va nykära och allt bara flöt på. Vi träffades och kom så himla bra överens. Dom va snälla, förstående. Såg till mitt bästa och anpassade sig efter min situation. Det va bra. Vi fick vår första svacka efter 1,5 år. Jag ville pröva nåt nytt, och hos dom fick jag inte stanna. Men jag kom tillbaka. Jag kunde inte göra annat. Sen kom svacka nummer två. Dom ville inte hjälpa mig längre. Inte veta av mig alls. I juni 2015, efter en relativt bra relation så gjorde dom slut med mig. Kastade ut mig på gatan. Svaret? Jag var inte sjuk nog.

I efterhand så va de det bästa som kunde hända mig. Jag fick stå på egna ben.(i den mån jag kunde) Jag fick växa som människa. Utblottad och skuldbelagd , såklart. Men fri på nått sätt.

Jag kunde resa mig. Jag har rest mig. Men, jag vet att det dom håller på med knappast kan vara lagligt. Dom ber svårt sjuka människor att jobba, människor som vänder sig till dom på grund ut av en enda anledning. Dom behöver hjälpen. Hjälpen som dom har rätt att få. Jag läste om en tjej idag. Höggravid, hjärtsjuk, högt blodtryck och alla sjukdomar runt omkring det, hon hade blivit nekad hjälp. Dom ville att hon skulle ut i arbetslivet. (?) WTF?! Vad fan händer?? När blev försäkringskassan ett privatägt familjeföretag som måste se över sina tillgångar med hökögon? Nej juste, dom va ju inte det. Dom va statliga. I ett land som vi älskar, ett land där vi betalar hög skatt och där vi alla väljer att bo kvar och trivs. För att systemet ska fungera. Jag tänker inte dra hela Sverige över det faktum att försäkringskassan fortsätter att gång på gång misslyckas med den enda uppgiften dom har, att hjälpa sjuka, ensamstående etc.

HJÄLPA!!!! Det där är inte att hjälpa, där är att stjälpa. En hjärtsjuk höggravid kvinna behöver hjälp. Hon blir sjukskriven av både läkare och specialistmödravård. Men hon glömde en sak. Försäkringskassan. Ett av det största skämten vi har i Sverige. Jag har aldrig klagat förut, förens det hände mig. Jag va inte sjuk nog. Hon är inte sjuk nog. När är man sjuk nog att få rätt till den hjälp dom ska ge? INGEN vill leva på försäkringskassan. INGEN vill ha dom som sin förstahandsinkomst. INGEN! Vi vill inte ha med er att göra, vi vill inte sitta hos en läkare som sjukskriver oss. Vi vill inte skicka in en miljard papper, MITT I SJUKDOMEN, och sen få avslag. För att vi inte va sjuk nog. Vi vill inte ha era förbannade korvören!!! Vi vill ha rätt till hjälp när vi blir sjuka. Vi betalar skatt på sjukpenningen, det ska ¨trygga¨ våran sjukpenning de andra gångerna vi behöver den.(tycker man)

Jag undrar ibland över kompetensen hos handläggarna som sitter där. (det finns säkert flera bra också, men era kollegor svärtar ner erat arbete, varje dag). Vad krävs det för att man ska kunna få jobb hos försäkringskassan? Måste man vara socionom? Måste man vara arrogant? Hänsynslös? Skadeglad? Vad krävs? Jag säger inte att om man sitter på ett sånt ställe så ska man kunna veta lite om andras sjukdomar och livssituationer. Man måste kunna vara ödmjuk nog att inse att vissa är sjuka, trots att det inte syns i mina kläder, eller i mitt ansikte. Jag blöder inte ur ögonen när jag är deprimerad.  Jag tappar inte håret eller förlorar 50 kg i vikt. Jag har en sjukdom som inte syns. Så vad exakt får dig rätten att bedöma min sjukdom bara för att min läkare tyckte att jag hade en klar blick, en bra emotionell kontakt, och jag ville inte döda mig själv. Gör det mig frisk då?

Det var mitt fall, jag förstår om den är lite klurig, för jag kan prata för mig själv (vilket är en förlust i detta sammanhang) när jag blir förbannad och tycker inte om att bli missbedömd av en handläggare bara för att jag kontaktade hans chef när jag tyckte att hans första intryck va åt helvete fel. Men, en hjärtsjuk, höggravid kvinna? Vad behöver hon ha mer för att bli ¨godkänd¨? Ska blodtrycket va så högt att hon tuppar av 10 gånger om dagen?  Ska hon va öppen 10 centimeter? Ska hon behöva gå med syrgas dygnet runt? Vad krävs det? Hon vill, lika lite som vems som helst att vara fast hos försäkringskassan. Men hon har inget val. För hennes liv, för barnets liv så kan det inte få gå till såhär??? Vart någonstans sitter felet? Ni som jobbar åt försäkringskassan? Skäms ni inte? Nu menar inte jag att det är ni som gör felet, utan skäms ni inte när ni arbetar på en myndighet, STATLIG myndighet som fäller människor dagarna i enda. Till vilket pris? Folk dör på grund ut av försäkringskassan. Folk tar livet av sig, folk blir så sjuka att kroppen lägger av. För att dom blev bedömda att dom inte var sjuk nog. Dom kan alltså sitta där, på sina kaffesmutsiga kontorsstolar och peka med hela handen och styra över läkare, specialistläkare, överläkare, anhöriga, sjuka, ALLA. Bara för att dom har den makten?

Hade jag inte pluggat djurvård just nu, utan kanske till socionom, sjuksyrra, beteendevetare, psykolog, vad som helst egentligen som handlar om människor så hade jag som mitt examensarbete gjort en Erin Brockovich och fällt hela ledningen med fotknölarna!

Vi har varit här i 4 veckor nu. Det är som att gränsen mellan uttråkad och galen är hårfin. Vi bryr oss inte längre. Vi tar varandras mat och vaknar upp i fel sängar. Vi har det helt enkelt as bra. Vår personliga sfär finns inte längre på samma sätt. Våra rum är våra. Där går man bara in om man får. Men annars så är vi mitt upp i varandra hela tiden. Så fort man känner för lite egen tid går man in till sig. Man kommer ut ganska fort för det blir väldigt långtråkigt att vara själv. Då har vi hellre tråkigt ihop, i en hög på golvet framför tvn.

Jag fick höra igår att en av mina favoritpersoner i hela världen va så stolt över mig. Jag blev så glad så jag  börja gråta. Det har varit en jävla uppförsbacke hit. Som att startsträckan var helt enormt överflödigt lång. Men jag är glad ändå, att det tog den tid det tog. För annars hade det inte blivit så här bra. För jag mår bra, jag mår jätte bra. (inte föör bra, så det slår över) utan bara jävligt bra.

Det blir mycket praktik för oss. Vi börjar med 3 veckor i borås och sen ska vi hem och göra praktik på andra ställen. Jag har fixat min valfria långa på 10 veckor och jag har fixat hundpraktik. Måste söka lite sommarjobb också. Inget av det känns tungt. Inget av det känns som K2. Utan det känns rimligt och fantastiskt normalt. Jag är normal. Jag är inte handikappad. Jag är inte mindre kapabel till saker bara för att min hjärna spökar. Tvärt om. Jag är riktigt duktig på det jag gör. Jag kan visst. Massor! Och jag tycker det är helt okej att få ha de självförtroendet för jag har inte haft det på fler år. Jag behöver inte min 9 + timmar sömn längre. Klart jag tycker om att sova när jag är ledig. Jag har varit uppe till mitt i nätterna utan att världen går under dagen efter. Jag har druckit öl och shots och den enda ångesten jag har fått var när vi trodde att Securitas kom. Jag växer, och blir stor. Jag kommer känna mig lagom nöjd med livet när jag ska fylla 28 år. För jag gjorde nått, för mig själv. Jag lyckades, för mig själv.

För nu är jag mig själv..

Vi är 7 crazy banans tjejer som bor i våran korridor. Vi har 2 tjejer och 1 kille i andra korridoren.  Vi går samma utbildning. Vi lever väldigt tätt ihop. Alla är dom så fantastiska som dom är. Vi skrattar väldigt mycket och vi har redan fått interna skämt om varandra. Det är som det ska vara. Dom är grunden för mitt nya liv här nere. Oh jag är så glad att det är just dom. Knasiga, mysiga, fantastiska människorna. Jag har redan fått en stark gemenskap med alla. Alla döljer vi något. Att prata öppet om min sjukdom, sitta och berätta vad som händer när mina kvällsmediciner slår bakut och jag fladdrar runt över allt. Det är så himla jävla skit svårt. För jag vet att jag kan bli lite oresonlig med crazy Eyes. Det är inget farligt.. Det händer inte ofta och jag vill inte prata om det, men jag vill inte att folk runt omkring mig hittar på egna sanningar. Men jag vill heller inte ösa ur mig hela min problematik på en gång. Jag är nog en frukt som måste få mogna lite innan man kan äta av den. Men, med tanke på att vi har röjt runt här nu så kommer vi veta allt om varandra i slutändan ändå. Vi är alla så enormt olika, och det är så skönt att vi känner att vi kan och får vara det!

Ikväll hyllar Jag mina fantastiska roomies Louise, Alexandra, Jenny, Matilda, Ingrid, Maja, Linn, Matilda, Christoffer

Ni är grymma!!! 

Så, första uppdateringen!

Jag kom ner hit i söndags kväll. Mitt rum ligger högst upp längst bort i korridoren. Känns både bra och lite för mig själv. Är glad att jag tog med mig så mycket saker som jag gjorde. Det blev mitt rum på engång. Jag fick träffa brudarna som jag bor med. Vi är 7 stycken tjejer från Sveriges alla hörn, vi går även i samma klass. Vi kommer överens allihop och det kan inte bli bättre.

Igår hade vi första dagen, vi fick en massa information och så fick vi träffa några av djuren!! Allt känns så jävla bra. Som att det här var helt rätt.

Idag hade vi första lektionerna. Jag hänger med och det känns inte alls svårt. Jag sover färre timmar nu, men ändå så har jag massa energi.

Imorgon ska vi åka till djurparken. Hela dagen. Det ska bli så jäkla spännande. Jag vill nästan gå och lägga mig nu så det blir imorgon fort. Som ett barn innan julafton.

Jag har inte sagt nått om den bipolära biten för dom jag går med eller bor med. Det känns som att jag inte behöver det just nu.  Och på nått sätt är det skönt att bara få vara här utan stämpel, nån i mängden bara. Som alla andra..

Jag är så enormt glad att jag sökte hit. Att jag kom in. Jag är på rätt plats just nu. Jag hade inga förväntningar alls när jag åkte hit. Det kanske därför det är så himla bra. För det är verkligen det, såå himla bra!

Jag tror verkligen på den där riktiga kärleken. Den där mellan två människor som på nått vis inte har setts på länge och när man väl gör det så är allt som förr. Som att man tar vid där man slutade, för flera år sen. Det är oftast vänner som besitter den kärleken. Vänskap är det finaste som finns. Speciellt när den är ren och okomplicerad. Jag träffade en sån vän idag. Mycket har hänt sen sist. Barn, relationer och andra vanliga livshändelser. Vi klev på där vi slutade. En sån relation vill man inte släppa. Vilket jag har kommit fram till att jag inte behöver heller.

Flytten närmar sig. Skolstart, plugg och djur. Jag är någonstans mellan lycklig och euforisk. Jag är så enormt taggad. Lite nervös också. Men ganska lugn. Jag har ordnat allt ¨livsviktigt¨.

Jag vill inte kasta öga, men fasen så bra jag mår. Min nya läkare säger att jag har uppnått den maximala effekten av litium. Den där wow känslan som jag hört så mycket om. Han säger att jag är mitt upp i den nu. Utan att gå över för mycket på maniska hållet. Det känns ganska starkt gjort. Jag klarade de liksom. Det gick många år, 3,5 för att vara exakt. Det kunde ta upp till 10 år så jag kan tänka mig att jag har haft ¨tur¨ ändå.  Men jag kämpa hårt för att komma hit. Att vara depp en dag är inte hela världen. Det är bara en dag, av hundratusen som jag kommer vara med om. När man mår bra är det lätt att hitta perspektivet man annars inte har när man mår sämre. Jag är väldigt medveten om att jag kommer må sämre flera gånger till under min livstid och att jag då kommer bli förbannad på hurtiga symptomfria Mia. Jag kommer tycka att det jag säger nu är orättvist och helt fel. Men jag ska försöka komma ihåg att allt är inte kört bara för att man har en jobbig period. Det finns visst människor som älskar dig ändå, fast du är sjuk. Sen gäller det bara att komma ihåg det.

Jag går igång på böcker, pennor och papper. Akademibokhandeln är som en liten bit av himlen och jag kan sitta och inne på adlibris hur länge som helst. Det är faktiskt nått av det bästa som finns. Idag hämtade jag utt en stort paket från adlibris. Böcker och färgpennor. Lyckan var slående. Jag kände mig som ett barn, ett överlyckligt julaftonsbarn.

9 dagar kvar…. Fantastiskt!

Så, nedräkningen har börjat… Det är nästan så jag får lite resfeber. Eller vad man ska säga. Om 2 veckor är det dags alltså. Min hjärna är i lite uppror. Det är ganska många saker som inte riktigt har klaffat för mig än. Jag behöver den kontrollen, en kontroll jag inte har just nu. Så, jag sover dåligt, tänker mycket, är trött jämt och har en liiiten oroskänsla. Det saker som inte klaffat än är en del. CSN krånglar, man ska absolut inte avsluta tidigare studier pga sjukdom, BIG no no. Tydligen så kan det äventyra din rätt till studielån 5 år senare. Give me a break. Det är som att instanserna runt omkring mig bara måste etsa fast bipolär stämpeln iiite hårdare i pannan på mig även fast jag själv inte tycker att den hör hemma där. Det gör mig lite sjukare än vad jag är. Något som jag hela tiden försöker att motarbeta. Jag är nästan symptomfri. Jag mår BRA! Varför kan inte alla andra tycka att det är lika fantastiskt som jag?

Måste det göras till en större funktionsnedsättning än vad det är?

Sen har vi studielitteraturen, vissa böcker trycks inte längre vilket gör att jag är 2 böcker kort. Av 5! Tycker ändå att det första 3 böckerna var en jäkla lyckoträff att jag fick tag i. Men, om någon läser det här och sitter på en bok som heter ¨Goda råd om dina burfåglar¨ eller ormar, ödlor, sköldpaddor och andra djur i terrariet¨, HOJTA!  ;)

Annars är jag ganska lugn. Elin är i livet nu när hon inte riktigt vet vad hon vill. Hon har en utbildning men vet inte riktigt om det är det hon vill göra. Vi gjorde lite personlighetstest på henne och så där. Testerna säger att hon ska jobba med det hon jobbar med. Själv vill hon designa egna flipflops med raggmunkar på. Jag har också varit där, när jag inte har haft en enda aning om vad jag ville göra när jag blev stor. Sist jag sa det va för 2 år sen bara. Nu vet jag och det är skönt när Elin bekräftar det när hon (med en viss avundsjuka i rösten) säger att jag har det jag vill göra, jag kommer vara glad och lycklig när jag går till jobbet sen. Och hon har rätt. Jag blir lite euforisk när jag tänker på möjligheterna jag har sen. Saker jag vill göra och uppleva. Att jag på nått sätt kommer några steg närmre när jag har min utbildning. Jag är glad att jag har tagit vissa beslut i mitt liv som gör det möjligt för mig att kunna ha vissa drömmar och mål. Jag klarar av allt, bara jag vill. 

Det tog ett tag att komma på vissa saker men jag är bara 27 år, jag har tid på mig att hitta andra delar som jag behöver i mitt liv. Men just nu så är jag extremt nöjd över att få göra den här resan, själv. Men med ett fantastiskt team bakom mig som stödjer mig och pushar mig i det här. Min familj har varit enormt fantastiska. Jag är så jävla nöjd att jag fick hamna i den här familjen, vi är inte riktigt kloka i huvudet ibland men vi är det tillsammans så det finns inget att klaga på. En del av familjen lever väldigt norrut. Så vi kommer hamna så långt ifrån varandra nu, men jag har läst att det går flyg från Landvetter direkt till Luleå, så avståndet kanske inte blir så långt. Bara fler möjligheter.

Imorgon ska jag kriga det sista med CSN, jag ska försöka sova i natt (har varit snålt med den varan hela helgen) jag ska gå ut i snön, leta böckerna, och bara planera, planera, planera…. Älskar listor!

En av grejerna med det bipolära är att när jag hittar nått jag vill ha, då ska jag ha det nu! Vilket har gjort det lite jobbigt, jag har en djur bok om gnagare här hemma nu inför skolan, läste lite i den..  Jag vill ha tamråttor, och chinchilla, och alla möjliga djur.. Älskade djur.. Jag får behärska mig ganska mycket så jag inte bara fladdrar iväg till nån djuraffär och går helt crazy. Det är positivt att jag ska bo på en skola som har väldigt mycket djur. Det blir som mitt lilla paradis =)

Nej nu sova!

Det blev en vit jul. En lugn vit jul. Det blev även ett vitt nyår. Utan alkohol så blir jag tröttare. Jag blir lite mer off. Men dagen efter så känns allt toppen. NU känns allt toppen. Jag får en helt annan syn på människor när jag inte dricker. Inte värsta moraltanten så, men jag blir inte direkt sugen när jag märker hur folk blir. Idag satt jag på bussen med mamma, vi skulle ut till syrran i Gustavsberg och fira nyår. Det kliver på 2-3 män, äldre. Riktiga fyllgubbar. Det är en sjukdom, jag vet det. Men lukten dom utsöndrade var absolut helt fruktansvärd. I såna stunder är jag glad över att jag tackar nej till alkohol. Jag kommer förmodligen bli sugen, ett glas vin. Eller en kall öl. Men inte nu, jag har ändå gått igenom två av de största helgerna vi har där det alltid finns alkohol. Där man förutser att det ska drickas alkohol, utan att dricka. En liten seger på nått sätt.

Om 23 dagar går mitt lilla flyttlass. Jag är livrädd, fast på ett bra sätt. Det känns lite som om mitt liv börjar nu. Det här året känns så enormt efterlängtat. Nu ska jag få göra nått helt själv. Nått som jag har valt. Det går nog inte att beskriva den känslan riktigt. Det är så mycket som har kommit i vägen från min självständighet. Ångesten tar enormt stor plats, även känslan av att jag inte kan eller duger till nått. Därför så känns den här tiden som nått helt normalt. En tid som jag har valt åt mig själv och att jag kan lyckas med det. Att jag är stark nog att göra saker precis som vem som helst.

Fan, jag är taggad.. Jag är liksom i startgropen nu. Pang iväg bara..  Alla mina känslor har lugnat ner sig lite tycker jag. Jag är inte lika på allt längre. Jag är nöjd liksom, lycklig.. Det bipolära har hamnat i bakgrunden och det känns så jävla skönt. Den är där den ska vara. Allt är bra och det blir bara bättre..

Tandvärk är djävulens sätt att göra sig påmind. Vaknade upp med en tennisboll i ansiktet. Det gör åt helvete ont. Jag kan eventuellt ha lokaliserat det till den enda visdomstanden jag har kvar. Eventuellt sitter det en fet inflammation där någonstans.  Lycko Mig!!

Jag känner mig konstigt lugn. Snart bär det av mot västkusten och jag känner att livet just nu inte kunde va så mycket bättre. Jag har aldrig förstått grejen med att vara svartsjuk eller att hata på ett EX man ändå inte vill ha. Jag förstår inte varför man gör det. Efter min separation har jag inte saknat honom någonting, för jag vill inte ha honom, vi har ingenting gemensamt. Jag tänker inte säga att våra 4 år bara va skit, men det va 4 år då jag inte kunde vara mig själv. Jag behöver få vara mig själv. Jag behöver få ha mina intressen. Jag måste få ha min egentid. Det är klurigt det där. Jag tänker inte sucka och stöna och tycka att livet är piss bara för att han gick vidare snabbare än mig. Tvärt om, grattis! Hoppas du har hittat nån du kan vara dig själv med. Hoppas du kan må bra. Jag blir inte stressad över det. Jag blir faktiskt lugn, och lite glad.

Jag är väldigt stolt över mig själv. Jag tycker att jag har växt och utvecklats enormt dom senaste 2 åren. Jag har hittat det jag vill göra. Jag har hittat det jag tycker är viktigt för att jag ska må bra. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Det är svårt att hitta sig själv i den här sjukdomen för du vet väldigt sällan hur ditt normala tillstånd är. Det är svårt att avgöra när du är lite för mycket eller för lite. Men jag jobbar på den. Jag jobbar på det mesta just nu. Sömnen, kliva upp tidigt, äta på dagen. Det är svårt, det lättaste är att kliva upp tidigt. Svåraste är att äta. Men jag jobbar på det. Och så länge så lever jag bara, som en lugn ekorre..

Jag har varit ganska motsträvig när det gäller alkohol, jag vill också ta ett glas vin, slå klackarna i taket och ha så där svinigt roligt… Eftersmaken är fruktansvärd. Jag kan inte dricka alkohol. Jag tycker om att ta ett glas vin till maten. Eller en öl på puben. Men jag måste sluta med det nu, helt. Min hjärna samarbetar aldrig med mig efter att jag har druckit. Ibland behövs det inte mycket för att ångesten ska lägga sig som en blyhjälm dagen efter. Det är inte värt det länge. Jag vet också att mina mediciner inte samarbetar med alkohol vilket gör det ännu värre. SÅ det finns en miljon anledningar till varför jag inte ska dricka, men jag glömmer dom lätt förens det har gått för långt.

Det är inte värt det, alls… Så nu inför jag en massa vita dagar, en massa fina stunder utan ångest. Jag har alltid sett den sociala biten med alkohol som ett tecken på att jag är normal. Att jag också kan. Men det har blivit som någon slags av självmisshandel. Jag mår piss dagen efter, min kropp säger verkligen ifrån. Jag måste växa upp och lyssna mer på den. Jag missar inget, jag vet det. Så nu tar jag ett till vuxensteg och säger nej till alkohol, jag mår bättre utan den och just nu vill jag må så bra som jag kan..

Inte nog med att jag ska ha det fnulit med hjärnan i överlag utan jag har också den fantastiska migränen. Det är som att trycka ner huvudet i en liten glasburk och sen må därefter..  Min migrän kommer i vågor, gärna när jag slarvat med sömnen, när jag är stressad eller om jag bara har för mycket som pockar på. Idag fick jag en liten mild omgång, tror att det va början till nått mycket värre. Allt snurrar, det brusar, jag får den så kallade auran. Har aldrig tänkt på det så. Oftast måste jag genomlida migränen helt men jag har bokat tid nu för att jag ska kunna få riktig medicin mot det. Och då innebär det också att medicinen ska kunna lira snyggt med litiumet och antidepressiva, smått omöjligt tydligen. Jag ger inte upp. Ska jag klara av att flytta 50 mil så måste jag ha med mig grejer som funkar. Annars blir det jobbigt.

Jag har någon typ av konstig nervositet i kroppen. Jag är helt livrädd rent ut sagt. Läskigt att mitt allra första egna lilla boende (för ja, jag kallar de det) ska bli på en skola, långt, långt bort.. Jag känner mig redo. Vuxenredo. Klart jag ska kunna fixa det här, jag SKA fixa det här. Det blir bra för mig. Vara för mig själv någonstans. januari är så välkommet just nu ;)

Jag har gjort fel.. min kvällsrutin har inte blivit rätt och jag får betala mycket för det. Jag har under ett par nätter tagit sömntabletter för att somna. STORT misstag, dagarna som följer blir katastrofdagar. Jag kan inte somna, eller så sover jag i all evighet. Jag är utmattad hela tiden och jag känner själv att jag skulle kunna börja gråta av trötthet. Samma blir imorgon för jag har redan hivat i mig det jag har. Jag kommer somna konstigt, drömma konstigt och vakna tröttare än någonsin. Jag skulle lätt kunna plöja 15-16 timmar.. Jag tyckte jag fick feber, blev tjock i huvud och hals och allmänt risig. Jag blev lite depp helt enkelt. Så, om man plussar allt: Sömnen, tröttheten, tjockheten i huvud/hals, totala utmattningen depp i huvudet och så lite tajt på pengar så här sista veckorna innan jul så har vi en rejäl Mia förkylning. Det är så här jag funkar, tydligen.. imorgon ska jag sova, sova och sova.. pengarna löser sig, nu är det bara sömntabletterna som ska ur systemet så är jag snart påt igen!

eviga pyssel..

Rehabiliteringen för en  bipolär kan vara en extremt lång och jobbig. period. Det kan ta flera, flera år innan man kommer på vad sin "normala" period är för någonting. Det det grovaste uppförsbacken någonsin. Vissa ser inte toppen av den, någonsin i sina liv. Men har ett riktmätke. Så fort saker backar, så fort det blir skit av allt du arbetat för så finns meningen, det blir bättre..  Jag har harvat mig fram nu i flera år,  fick diagnos när jag va 21år,  innan det var jag mer vild än tam i ett par år. Jag har fightats sen jag va 17-19 år med den här skiten. Det finns uppförsbackar och så finns det uppförsbackar. Jag är väldigt nära till att nå slutet av den strösta jag har bestigit. Det ger mig enormt mycket styrka när jag tänker på att det är jag som är den person som har förändrat nått  till det bättre..  Jag känner mig lite euforisk nästan, för äntigen har jag en framtid framför mig, framförallt är det en framtid JAG har valt. Dom här valen är helt mina. Min styrka ligger i att det va min val. Vi får alla kämpa, i ur och skur, men just nu ska jag sluta kämpa, jag ska njuta för jag är fri just nu... Helt fri..

idag har hela familjen varit här,  vi är 7 vuxna 1 tonåring och ett barn..  fina fina familjen..  Idag fick jag bekräftelse på mitt boende nere Dingle. Allt känns så fantastiskt bra just nu. Jag kan göra massor saker, jag vet det.. nu är jag ivrig till att få börja.. Jag är så lycklig just nu. Jag har fjärilar i magen och jag känner att jag är på gång. Att jag är påväg mot någonting riktigt bra.. 

Jag är en drömmar, jag har aldrig trott eller tänkt att jag kan göra nått åt mina drömmar. Jag börjar fatta nu att jag visst kan och jag borde uppfylla fler drömmar. Plugga ett år utomland tex. Skulle vilja plugga  Zoologi på Hawaii ett år. Eller åka ner till Afrika och arbeta på ett hjälpcenter för skadade djur. Jag vill bli nått. Jag ska bli nått och det första steget som jag tar nu kommer leda mig till allt det andra. Inte en enda gång har jag nämnt min Bipolära del, hon får såklart också följa med, men bara om hon håller sig lugn när hon ska.. =)

_{Ibland känner jag mig ensam, på ett socialt och känslomässigt sätt. Jag känner mig ensam i mina tankar. Jag är normalt fungerande, oftast.. Jag vill ha barn, jag vill ha ett eget hushåll, jag vill ha en man som inte ser mig som en sjuk människa utan som en jämlike. Jag vill att mina vänner ringer när dom har det tufft, och inte tänka " nä, men Mia har så mycket med sig själv ändå". Jag är en vuxen kvinna. Jag kan sortera känslor som alla andra, jag kan lyssna och ställa upp som alla andra. Jag tror ibland att det är folk runt omkring mig som gör mig sjukare än vad jag är. Missförstå mig rätt. Jag tänker inte förmildra min sjukdom, men jag tänker heller inte låta den ta över mig. Visst, jag kan uppfattas som lite halvgalen ibland, ibland vill jag inte kliva ur sängen, men.. Jag är inget psykfall. Jag kommer klara av att skaffa egna barn, ingen tvivel alls. Jag kommer kunna plugga ett år utan att bryta ihop. Jag kan kliva upp 7 varje morgon för att kunna gå i skolan eller jobba. Jag är vanlig. Jag har under ett svagt ögonblick i mitt liv total nekat min bipolaritet, jag har till och med ifrågsatt min läkare om diagnosen bara för att få den ogjord. Bara för att jag inte ville bli plaserad i ett fack. Så, ibland känner jag mig ensam i mina tankar, jag är så mycket friskare än vad folk faktiskt tror. Nu säger jag inte det här för att jag mår "för bra" och är påväg in en manisk period utan jag säger det här för att jag börjar känna mig en aning desperat och frustrerad. Släpp den sjuka Mia för en stund.. I januari flyttar jag ner till västkusten ett år. Jag ska plugga, vara ute i naturen, träffa massa nya människor och jag ska få vara mig själv. Utan psyk stämplar och sjukdomsdoft. Jag ska få vara vanliga Mia med en tvist..}

Jag sätter mig gärna på tvären, tjatar någon för mycket så gör jag det inte alls, eller om det är nått jag MÅSTE göra för att jag är kvinna, då vägrar jag. Inte föda barn och så då, men typ om jag får höra att jag måste lära mig att stryka skjortor för att jag är kvinna och jag måste kunna stryka min mans skjortor, haha, ALDRIG I LIVET! då köper jag hellre strykfria kläder till mig själv enbart för att jag vägrar röra strykjärnet.  Jag är envis, envis så in i helvete så det slutar med att jag kämpar mer för principens skull än för min egen. En av dessa saker är att äta frukost, med en viss skillnad.. Jag äter inte frukost, inte alls.. Oftast äter jag ingenting på hela dagen, mitt första mål mat är oftast middagen. Jag vet att det inte är bra, jag får höra det hela tiden. Men, jag skulle vilja äta frukost och lunch, men jag kan inte. Det har inget med min envishet att göra, jag är nog bra skapt så här. Jag kan tänka mig att det kan ses som en av mina envisheter, att jag vill sätta mig på tvären bara för att alla tjatar så förbannat om det hela tiden. Men det är inte det så, familjen, släkten, alla som tjatar, jag gör det inte för att göra tvärtemot, jag gör det för att jag inte kan. Jag vill inte ha, jag är inte hungrig, jag är inte sugen.. Jag kan inte helt enkelt.. Jag hoppas att det ordnar upp sig för mig också, typ när jag börjar plugga och ska hålla på hela dagarna, då behöver jag äta.. Det ordnar sig, det får komma i min takt bara..

Error !!

Detta meddelande kunde inte läsas pga total brist på impulskontroll blandat med för mycket känslor..

Äntligen är pärlan här.. Jag känner mig som ett proffs med tangentrna.. fantastisk känsla bara!

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°° °°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°° Der kan bli en del funderingar över denna hysteri, men jag ska förklara.  Jag har aldrig varit någon direkt märkes människa. Mina jeans får gärna komma från H&M och mina fladderkläder kommer ifrån monki. Jag vill inte ha en fet jävla märkesklocka, jjag fick en i present en gång för länge sen och det är absolut den finaste klocka jag någonosin har burit. Men jag aldrig köpa en själv, så (tack för klockan N). MIn vinterjacka är en monki jacka från tradera, budade hem den för 200:-. det kommer bli den varmaste jackan jag har haft! JAg har köpt ett par rejäla timberland kängor, mer för att jag vill att dom ska hålla och att jag slipper frysa.  Men idag tog jag steget längre, jag köpte nått jag behövde, fast den va dyr så känner jag att i slutändan så är det rätt för mig.. Idag fick jag hem min MAcbook Air 11 tum... Den är skapad för mig, jag känner mig redan smartare med den här. Det är är egentligen en ekonomisk kris för mig, jag kan inte punga ut 10 000:- bara så där.. avbetalning är skit bra, OM man kan hantera det. MIn historia av avbetalningar ser mörk ut, men jag har ordnat upp det så bra nu. Jag har stenokll på mina pengar. Jag måste ha det, annars får jag ångest. Det krävs massor med självinsikt för att erkänna ett problem man har. Mitt problem var ekonomin. Det är svårt, men min fantastiska mamma hjälpe mig, det skammen.. Men, jag har kommit långt, så pass långt att jag nu sitter med en Macbook, flytta till Dingle och plugga i januari. Imorgon kommer andra halvan av familjen. Jag har saknat dom så himla mycket! 

Jag mår rätt bra ändå... ;)

^{And if I'm not the one for you
You've gotta stop holding me the way you do
Why if I'm not the one for you?
Why have we been through what we have been through}

 

If you're gonna let me down, let me down gently

Don't pretend that you don't want me

Our love ain't water under the bridge

If you're gonna let me down, let me down gently

 

Don't pretend that you don't want me

Our love ain't water under the bridge

Say that our love ain't water under the bridge

 

See you are water under the bridge

What are you waiting for?

You never seem to make it through the door

And who are you hiding from?

It ain't no life to live like you're on the run

Have I ever asked for much? 

 

*****************************************************************

I remember all of the things that I thought I wanted to be

So desperate to find a way out of my world

And finally breath

Right before my eyes I saw my heart it came to life

This ain't easy, it's not meant to be

Every story has its scars

 

But When the pain cuts you deep

When the night keeps you from sleeping

Just look and you will see

That I will be your remedy

When the world seems so cruel

 

And your heart makes you feel like a fool

I promise you will see

That I will be

I will be... your remedy

 

Det värsta som finns, romantiseringen runt psykisk ohälsa. Jag kanske drar det här en aning för långt nu men, i böckerna om den dominanta Christian Grey får vi följa en undergiven Ana hur hon får kontakt och börjar dejta en vansinnigt rik affärsman som har en liten förkärlek för det mer extrema sexlivet. Det är ganska vågad bok, egentligen. Den är frispråkig och ganska ja, den boken kan man diskutera i oändlighet. Det jag stör mig på är att denna Mr Grey, som förmodligen lider av diverse bokstavskombinationer och diagnoser på nått sett målas upp som denne lite extrema man. Boken, fifty shades of grey,  rakt översatt, femtio nyanser av grå. Dessa femtio nyanser är enbart femtio nyanser av diagnoser. När Ana säger med så mycket kärlek i rösten ”mina femtio”. Killen är ju helt uppenbart skadad av ganska mycket. Det hela målas upp som en erotisk kärlekshistoria och det enda jag väntar på i sista boken är, när får vi veta vilka mediciner han tar? Jag kan intyga att mina nyanser är klart fler än femtio, och då går ändå jag på ständiga mediciner, jämt. Att ha alla dessa nyanser är extremt påfrestande för alla. För mig som har dem, såklart. Men alla runt omkring mig drabbas också. Min diagnos skulle inte försvinna för alla pengar i världen.  Han är Mr Grey, jag är Miss Rainbow…

På tal om alla dessa nyanser. Jag har varit uppe Hälsingland hela helgen. Det är så kul att åka upp dit och träffa hela släkten när man mår bra. När man kan sitta med någon, ha en konversation och få säga – Jag mår jätte bra just nu, det känns så himla skönt.                                                     

Men, hur bra mår jag egentligen? Jag säger att jag mår bra, jag tycker att jag mår bra men mina muskler i mitt leende gör lite ont. Som att jag har tvingat dit dem. Missförstå mig rätt, jag mår bra. Jag har inga självmordstankar, jag tycker inte att världen vore en vackrare plats om jag inte fanns. Jag gråter inte heller hela tiden och jag har inte så mycket ångest. Men vad är det då? Jag vet inte, jag kan inte svara på den frågan. Jag känner mig själv, alla vrår, alla nyanser men när jag mår som jag mår nu, då kan jag inte förklara det. Jag blir lättretlig. Jag vill bli lämnad ifred fast jag inte vet varför. Jag är trött, så in i helvete trött. Fast jag sover inte. Jag är inte deppig, jag heller inte hyper, Jag är lite mitt i mellan, fast inte vanlig. Ni ser!!! Det går inte att förklara. Det här är absolut den svåraste nyansen jag har. Jag vill gråta, fast det känns löjligt för jag har inget att gråta över. I alla fall inte över nått jag inte kan ändra. Jag har gjort om i min kvällsrutin. Inatt ska jag banne mig sova. Annars checkar jag in en natt på hotell så jag kan göra absolut ingenting och sova när jag vill.. 

Ibland känner jag att jag inte har några normala dagar. Antingen är jag trött eller depp eller hyper eller vad fan som helst. På senare tid har det bara varit att jag har varit trött. Jag har väldigt många nätter nu inte somnat förens vid 5-6 på morgonen och sen sovit ytligt och sämst bara. Inatt fick jag sova, utan sömntablett vilket gör mig pigg och inte alls bakis dagen efter. Så idag har jag och Bulan legat hemma och spelat tv spel och gjort våfflor. Idag har varit en helt normal dag. Det är inte ofta det händer och jag hoppas att dessa sällsynta normala dagar infinner sig mer i vår när jag tar mitt lilla lass och flyttar ner till västkusten. Jag kommer behöva såna dagar i massvis. Jag hoppas att jag hinner få in en perfekt sovrutin och att jag kan minimera mina ojämna dagar. Med vilja kan jag väldigt mycket, jag är envis. Men vissa saker måste jag planera och ta hänsyn till för att det ska fungera. Men, eftersom jag är vuxen nu så klarar jag av det, hoppas jag ;)

Nu blev jag lite uppretad här. En officiell person skrev idag på sin instagram 

Eftersom jag är bipolär (tror jag) är jag överlycklig idag. Jag är så glad och bekymmersfri så jag dansar runt i butiken i Sturegallerian.. 

Dumma lilla människa.. Hur kan du ens få för dig att skriva en sån mening? Vad är bipolär för dig? Vet du hur manier fungerar och hur det känns? Nej, det är helt uppenbart att du inte vet ett skvatt om sjukdomen. Det är ingen rolig bekymmersfri sjukdom, tvärt om.. Denna lilla människa har en tendens att uttrycka sig som en åsna. För bara ett par veckor sen så sa hon att tjocka människor är äckliga och misslyckade. Det är liksom hennes grej att trampa överviktiga eller normalviktiga om jag får säga nått, på tårna, nu gav hon sig även på en grupp människor som hon inte ens ska uttala sig om, hon "tror" hon är bipolär för att hon är överlycklig, glad och bekymmersfri... Jag skulle hellre kalla henne en bajskorv på uppåttjack! 

Allt tar tid. Man kan aldrig stressa på livet. Stressar du livet så får du inte det liv du vill ha...

Hade någon sagt till mig för 2-3 år sen att jag skulle utbilda mig inom djurvård och att jag eventuellt skulle bo nere på en skola på västkusten. Att jag, en dag i november skulle sitta med två erbjudande om plats på utbildningar jag aldrig trodde jag skulle kunna plugga så hade jag skrattat den personen rakt i ansiktet. För mig hade det låtit som en dröm bara "friska" människor kan ha. Jag lever den drömmen just nu. Jag har byggt upp något typ av självförtroende senaste dagarna eller veckorna. Ett självförtroende jag har saknat i flera, flera år. Tänk vad långt man kan komma med lite självförtroende, speciellt den typen som säger att DU KAN, du klarar det här. Lärdomen blir som alltid, allt har sin tid.. Saker löser sig och när det väl gör det så kan ingenting stoppa mig! 

Du som är bipolär, du som har någon som annan psykisk sjukdom. Läs aldrig om skräckexplen, lär dig av de som lyckas. Livet tar aldrig slut bara för att du får en diagnos, livet börjar då. Det finns så många olika egenheter jag har pga det bipolära. Jag har inte så bra inpuls kontroll, men jag börjar bli bättre, jag är energisk över saker jag älskar och brinner för. Jag kan vara impulsiv som sjutton. Det är så mycket bra saker som kommer med svårigheter, men det finns aldrig nån som kan säga: du kan inte,  JO fan vad du kan!!

En av det absolut värsta med att vara bipolär är den brist på sömn som man väldigt ofta får uppleva. Det finns inga regler för allt du kan göra för att få sova. Jag har ett mindre apotek här hemma. Jag har alla möjliga tabletter och droppar, det är som en ström av mediciner som aldrig lämnar kroppen. Så, jag bestämde mig för att fasa ut det tyngre medicinerna jag har. Jag ville vakna upp på morgonen och känna mig som en levande människa istället för den halvdöda, påverkade, mitt i mellan människan jag är med alla dessa tabletter i kroppen. Jag sparade en medicin, jag vet att jag inte kan ta ut allt på en gång. Och det har gått bra, jag har vaknat och mått jätte bra, det kan ta lite längre tid att somna men det har inte gjort nått. Tills nu... Jag kan vara hur trött som helst men somnar inte alls. Jag somnar runt 5-6 på morgonen och allt blir fel. Det är ett ständigt pussel av kvällsrutiner, ljudböcker, frustration, mediciner, bolltäcke, och så alla dessa tankar. Man kan bli galen för mindre. Och allt handlar om att jag ska få sova, sova 8-9 timmar och vakna upp så där sprallig och pigg som jag kan vara. Jag föröker att inte tappa fattningen, jag försöker intala mig att det är fas just nu och att det går över, ikväll får jag sova. Det är lungt, inget att stressa upp sig för. Men jag tänker inte ta mina sömntabletter och lugnande. Jag kan fixa det här ändå. Men, frustrationen och känslan att man tappar dagar på allt det här gör att alla medel är tillåtna. Bara jag får sova! Vetskapen om att sämre sömn påverkar mitt mående stör mina nätter, för mina tankar och funderingar kan jag inte stoppa och helt plötsligt har jag förlorat timmar av sömn och allt börjar om igen..

Jag tror inte det bara finns en enda människa som fyller upp det hål som du samlat på dig under åren. Jag tror det finns fler än en människa i världen som kan göra dig hel. Men jag tror att det bara finns en människa som får dig att ge upp allt du någonsin har vetat om kärlek. Jag tror på "den stora kärleken". Du kanske inte har träffat den personen, du kanske tror att du är i en relation som är den rätta. Du tror att det är den stora kärleken, tills du träffar den riktiga. Det finns ingen du kan fråga som ger dig två, tre namn när du frågar om den stora kärleken. Det finns i regel nästan aldrig flera namn. Jag tror på den där enda, jag kanke redan har träffat honom eller henne. Jag kanske har gått förbi den personen flera gånger utan att veta om det. Men livet är ALDRIG lätt. Det är ingen som har sagt att det ska vara det. När du har kämpat för den du vill ha, när du ha förändrat din egen livssituation pga den person du ser dig själv bli gammal med. DÅ kan du själv sitta där när du är 80 år och stolt säga att du gjorde allt för att få leva med din stora kärlek. Tills dess måste vi bara bli mer tydliga och mer krävande när det gäller vår kärlek. Om vi vågar....

Jag har varit och pillat lite på en macbook idag, snart min... 

Snart är det jul, 39 dagar kvar. Jag känner ingen ångest. Ingen prestationsångest alls. Jag vet ungefär vad jag ska köpa till alla, vilket känns fantastiskt skönt. Vi ska inte vara så många i år på julafton. Annars brukar vi vara HELA släkten på mammas sida. Det känns jätte tråkigt men ganska skönt, för jag tycker det kan vara jobbigt med mycket folk. Jag blir så trött i huvudet av alla ljud och jag blir ganska off tillslut. Så i år ska jag fira jul i pyjamasbyxorna. LYX! Jag kanske borstar håret, kanske..

Jag har blivit vuxen. Förr hatade jag tanken på en liten jul utan alla samlade. Jag tyckte om alla gamla traditioner och fick ångest när det bröts men jag börjar tycka att allt känns ganska lungt. Det är 1 dag på 365, bara jag får vara mig själv under den dagen så mår jag väldigt bra..

Det är så viktigt att vilja ha saker, vilja göra saker, uppleva, lära sig. Det är så himla viktigt med ett rejält och saftigt ha-begär. Jag glömmer lätt mina ha-begär när jag är deppig. Jag vill inte ha nånting, jag kan inte ens förstå andra människor som blir överlyckliga när dom har köpt en 3000 kr väska. För mig är det bara ångest. Ångest över pengar som försvinner för märkets skull. Pengar som kunde ha gått till annat, mer behövligt. Typ nya vinterskor + en varmare jacka eller flera par byxor för dom jag har nu börjar spricka generande mycket i grenen. För att kunna utveckla ett riktigt bra ha-begär och även kunna fullfölja sina saftiga små shopping drömmar så krävs det pengar. I överflöd! Jag har aldrig haft dom resurserna och jag har varit väldigt nöjd med det ändå. Tills nu........ Jag har suttit i ett par timmar nu och dreglat över Macbook Air. Eller till det smeknamnet som jag har döpt honom, "Roffe". För, ska man ha en slimmad fin liten laptop så krävs det ett ordentligt mansnamn. Skogshuggar namn. Men jag har inte 10 000:-, jag har ett kreditkort med 10 000:-, men jag äger det inte. Mitt sunda förnuft säger två saker. 

1. Du behöver en macbook, du ska faktiskt börja plugga snart och den gamla häcken du skriver på nu funkar inte, inte alls faktiskt. En trött PC från 2005 räcker inte till. Det är en investering. Tänk på all tid du sparar när du ska plugga, och när du måste åka tåg ner, inte kan du släpa på en 5kg kloss då? nej, du vet vad du ska göra..

2. Man ska aldrig köpa saker man inte har råd med, du vet det här Mia. Ibland har du fuskat och blundat för det och i slutändan har det inter varit speciellt kul. Sätt dig inte mer i skiten är vad du redan är. Du kanske tycker att 500:-/mån inte är mycket. Men det är som att du skulle köpa en kappa/jacka för samma peng, varje månad. Tänk till nu... 

Sen börjar mitt hjärta prata.. Älskade lilla hjärta.. Hon ler mest, fnissar lite och mitt sunda förnuft försvinner mer och mer.. 

Jag har rotat fram mitt kreditkort nu, det ligger här. Imorgon ska jag åka till Elgiganten, bara för att titta så klart!! Ett ha-begär, Jag fattar hela grejen nu. Som ett rus jag inte kan vara utan, nu sitter jag väldigt, väldigt mycket i skiten!

Jag som sa att jag inte skulle lägga upp via Facebook............... Bra jobbat Mia

Fin linje, jag känner ibland att gårdagens fantastiska humör var lite åt det maniska hållet, jag kan känna dagen efter hur fullkomligt totalt jävla slut jag är. Av ingen anledning känns det som. Men, jag känner mig ganska bra nu och jag vet att gårdagen var egentligen mer åt det maniska hållet. Nu pratar jag inte specifikt om igår utan alla andra dagar då jag har varit på mitt absoluta topphumör och sen vaknat upp helt urlakad. Jag är gärna lite manisk för min egen skull för jag mår trots allt väldigt bra när jag är manisk. Men jag har en förståelse att dom runt omkring mig kanske tycker att jag är lite små jobbig. Men oavsett så är jag hellre manisk än deppig om jag bara kunde kontrollera det maniska lite bättre. 

Så, en fet jävla nyhet!

I september månad sökte jag en utbildning. En utbildning jag ville söka redan i våras, en utbildning som jag känner att jag brinner för, en utbildning jag kan klara av och absolut leva med. Det har varit långa 2 månader. Jag har absolut inte trott att jag skulle komma in och ju mer jag tänkte på det desto mer kastade jag öga. Jag kunde göra upp planer inför våren och jag gick till och med och köpte mig en almanacka där 1 dag är en hela sida, så jag får plats med allt jag ska göra. Snacka om att kasta öga BIG TIME!! Men så i fredags efter kl 17:00 fick jag ett mail. JAG KOM IN!!!!!  Från och med 7 mars är jag student! Jag ska gå en 1 årig utbildning på distans. Jag ska plugga djurvårdare med medicinskbehörighet smådjur. Jag kommer åka iväg några gånger under det året ner till skolan som ligger utanför Göteborg och jag ska äntligen göra nått helt eget. Nått som bara är mitt. Jag blir lite stolt, jag har kommit så jävla långt. För bara 1-2 år sen så fanns inte ens det här i min värld. Men nu är det verklighet. På nått sätt känns det som jag har lyckats nånstans. Jag har aldrig längtat efter nått så här mycket i hela mitt liv. Jag gjorde det, jag har inte ens börjat plugga än men ändå känns det som att jag har kommit så sjukt långt på vägen. Jag börjar fasen blir stor asså! =)

Att älska någon.. Det känns så konstigt långt bort, även om det är det absolut första vi vill.. Att någon ska älska oss, precis som vi är.. med alla våra egenheter och konstigheter.. Men vi är alla älskbara, vi kan alla hitta den där specielle som fuckar ur hela våran värld.. Vi kan vara allt Sam Smith sjunger om, vi kan vara alla konstigheter som händer. Det finns bara 1 av oss.. Och vi är så föbannat älskbara.. glöm aldrig det..

Jag har alltid tyckt om att åka tåg. Riktigt tåg som tar mig igenom Sverige. Idag är jag påväg till Örebro. Jag har en dejt med storesyster som är där och jobbar den här veckan, så sjukt mysigt! Det känns som jag har en älskare, i Örebro. Han fixar tågbiljett och sen dricker vi cava, äter på en mysig restaurang och myser i hotellsängen. Men, det är min syster, så det blir allt det där, utan sexmyset och penisen. Det blir kvalitetstid på hög nivå! Så tacksam för henne! Fast den där penisen hade inte heller varit helt fel! Min kropp kan jag fan inte lita på längre. Den spritter och har sig!! Det här låter kanske jäkligt konstigt men ibland älskar jag den här sjukdomen!! För när det väl vänder och kroppen svarar på alla utsättningar och jag får må så här jävla bra, då känns det värt det på nått sätt. Så, när jag sätter på på tåget, scannar jag över potentiella sängkammar människor.. Herregud, jag låter som riktig liten kåtbock, men jag gör inget av dessa känslor, jag är inte direkt ute och sprider min kvinnliga vildhavre utan jag har behärskning till att det stannar vid tankar bara. Men jag älskar den här känslan! Jag älskar känslan att jag fungerar! Det kan fan bli människa av mig också! Så, tåg, det va där vi började! Alla, inklusive mig såklart har näsan i sin telefon eller data, eller som en snubbe mitt emot, han har en platta, mobil, data och en bok! Han kör all in, rakt in i rälsen! 

Med alla dessa hundra olika mediciner har jag lärt mig något ytterst viktigt. Du förstår aldrig hur många och mycket biverkningar det finns förens du slutar med en. Jag har börjar sätta ut ett par och några är jag klara med. Jag är en helt ny människa!!! Kroppen har en hel massa konstiga grejer för sig. Jag har känslor jag inte visste att jag hade och jag är inte alls sådär blyg och konstig när folk, (eller ja, män) pratar med mig. Nej då, tvärt om nästan. En kvart med tunnelabana förut har helt plötsligt blivit 15 dyrbara minuter av Tinder IRL DELUXE!! Här swipas det både höger och vänster. Det har blivit som en lek, jag tokraggar på allt. Inte så att det märks såklart jag är fortfarande en mullig nobody i mitt huvud. Men jag har liksom skaffat mig lite kåtpondus. Skulle någon titta på mig så sätter jag på mig ponduskappan och tittar tillbakas, lite för mycket vissa gånger, men endå! Sex har aldrig varit sådär jätte intressant, jag kan lätt hålla igen under längre perioder. Men nu dröms det om sex och nu kan jag tänka på det utan att det känns  tvunget eller konstlat. Förut har jag varit kåt för att man ska, typ.  Och mitt i alla känslor så känns det helt plötsligt väldigt normalt att gå omkring och vara smygkåt lite hur som helst. För även om jag aldrig i mitt liv skulle vilja vara "normal" så är jag glad att jag får uppleva en helt normal känsla...

Jag tror jag börjar bli knäpp, det är som att min biologiska klocka tickar på utav bara helvete! Jag har aldrig känt mig speciellt barnsugen så, jag har alltid haft mig själv att fokusera på och att skaffa barn har känt som en dröm väldig långt bort. Tills nu, det rycker och fladdrar i livmodern så fort jag ser ett litet barn med kladdiga fingrar och snor överallt. För mig är alla barn lika söta och just nu är dessa små fantastiska varelser överallt!! Och skulle ett litet kletigt monster säga hej så blir mitt hjärta 5 gånger så stort och jag känner mig löjligt utvald. Jag börjar känna mig smått galen. Fast på ett bra sett, det är ju inte kokain som är min nya cravings utan små söta, snoriga; kletiga, skrikiga helt fanatiska barn 

Jag tänker ibland att jag är för gammal för vissa saker. Vilket i sin tur kan vara ganska uppfriskande, fast lite tröttsamt. Jag trodde att man blev vuxen tillslut. Typ när man har passerat 25 sträcket och fått lite kött på benen. En massa kött på benen. Jag trodde att tonårsproblemen slutade komma till en när man till slut växte upp. Alla blir inte vuxna när dom är 25 år, inte ens när dom är 27 år så jag har tappat allt hopp om framtiden. Ibland blir frustrationen för stor och jag vill skrika VÄX UPP FÖR I HELVETE!! Men jag är snäll tjej, så jag skriker bara det när du inte hör. Jag blir så in i helvete trött. Och så ältar jag allt jag borde sagt och uppläxningen om att växa upp ligger kvar på tungspetsen. Jag känner mig på tok för gammal för sånt. Som en 60-åring som läxar upp småglinen i centrum om att inte skräpa ner...

Vad hände älskade fulla människor….

Så, jag åkte tunnelbana (tuben,tricken, whatever) hem.. Klockan va strax över 3 en lördag morgon.. Alltså natten mellan fredag och lördag.. Jag åker från medis till slussen och byter, inga konstigheter. En kille i medis ville ha en puss, eftersom han är engelsman och typ 17 år och hade typ värsta kåtisheten på svenska tjejer.  Han fick ingen puss (jag är inte den som är den).. Åkte till slussen, so far so good.. kliver på fruängenståget, helvetet bryter lös.. Det är en som spyr som en galning, en sitter i ett hörn och flörtar hejvilt med reklamskylten och andra sitter och skrattar för sig själva. Som att hela världen va toppenrolig, fast den inte är det och allt känns som en resa från det mörkaste hörn av världen.. en tjej sitter i sin egen spya och garvar åt nått på telefonen.. hon borde se sig själv i spegeln, typ, ” Jag har varit på halloweenfest och bryr mig inte” looken, vilket får henne att se ut som en halvdöd människa med ett svart hål som mun.. hon verkar iof inte bry sig.. men jag gjorde… Jag kände mig genast hundra gånger mer nykter och jag kände att fan, det här är inte okej.. Men, svensk som jag är så blundar jag med ena ögat, vilket är svårt för alla mina känselspröt är ute totalt ikväll och ser åt ett annat håll.. Äntligen hemma, stänger min jacka, drar upp luvan och halvspringer hem, vilket känns som der ända rätt fast jag borde räddat alla stackars människor som planlöst åkte tåg mitt i natten, i sina egna spyor och med ett öga mer stängt än det andra….

Mitt första inlägg, ,jaa, va fan skriver man. Ni hittade hit, hur blir nog för alltid en gåta, om det inte är mamma, eller Elin.. Jag har gett mig ett litet löfte om att aldrig göra reklam för mig själv på typ Facebook. Det kan vara så att jag inte alltid kommer att hålla det. Jag har en dålig vana av att bry mig om vad andra människor tycker. Även fast det inte alltid stämmer i och för sig, man kan kalla det att jag är hellre lyckligt ovetande om vad folk känner inför mitt väsen. Så att lägga ut länken till detta på ett stort socialt forum är som att slå in ångest in en ask och låtsas att det är en present. Jag kanske mopsar på mig jag också en dag. 

Idag vaknade jag vid 7 ungefär. Jag kan tycka att det är väldigt tillfredsställande att kliva upp tidigt. Men bara om jag inte är sjukt pisstrött såklart. Då är det helt omöjligt. Jag är just nu arbetssökande. Deprimerande som fan men jag tycker ändå att jag hanterar det väldigt bra. Jag blev nekad sjukpenning i somras vilket gjorde mig till en fattig, tveksam varelse. Man är liksom i mitten av antingen vara sjuk eller arbetslös. Jag har fightats för min sjukpenning, inte för att jag vill lalla runt och leva på dom, utan för att jag vill få rätten till rehabilitering. Jag kan ha retat upp min nya handläggare. Annars förstår jag faktiskt inte hur man kan neka en kronisk sjukdom på det viset. Jag har ju ändå varit sjukskriven sen 2012 så man tycker ju ändå nånstans att pga min bakgrund så borde dom iallafall ha velat träffa mig för ett möte. Men nej.. Jag ska inte haka upp mig på det där nu, det är förbi.. Släpp det liksom.. Men ibland kan jag sitta i min ensamhet och elda upp utav bara fan. Sen blir jag ganska utmattad och de pengar som jag borde ha fått kommer jag aldrig få. Så då ältar jag lite och tycker att hela systemet är ett helvete och sen skärper jag mig och går vidare.. 

Mitt kaffe är kallt, men jag kan nästan tycka att det är godare än varmt. Jag hatar skållhett kaffe som man bränner tungan på, typ kaffe från en mack. Det är som att dom tävlar vem som kan ha det varmaste kaffet. Sjukt ovärt. 

Jag är så sjukt beroende av snus, jag vet att ni tänker nu, no shit Sherlock det är nikotin. Men jag menar inte så, det är lite som att jag har förvandlat mitt  snus till nån slags av snuttefilt. Ibland tar jag en bara för att jag vill mysa med nått. Det är en del varningsklockor som ringer där, jag är väldigt medveten om det. Men jag tycker att det är så sjukt himla toppen gott. Min lilla bästa vän liksom. Sen är jag medveten om det negativa, typ att andra tycker det är sjukt jävla vidrigt men ibland känner jag bara för att kasta en snusdosa i ansiktet på dom. Mitt beroende, mitt problem... Ja, jag är singel....